behindbleueyes

Tårarna faller på min kind. Jag mår så jävla illa, jag är ensam. Har köpt massa godis för att dränka mina sorger, men de blir bara värre. Ångesten kommer smygandes och jag vill gå och kräkas. Varför måste jag känna såhär? Varför är jag så otroligt upp över öronen kär att mitt hjärta brister varje gång vi måste säga hej då. Även om jag vet att det bara är för en stund så mår jag så dåligt och speciellt nu. För nu blir jag verkligen helt ensam.

Jag känner mig så trasig, bara du kan fixa mig!

Jag känner mig konstig idag. Jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt och jag känner mig som världens mest ensamma människa i hela världen. Jag sitter här ensam på golvet i sovrummet och funderar över livet och hur jag ska ta mig igenom alla känslor och tankar denna dag. Egentligen förstår jag inte varför jag känner såhär, för jag är inte ensam. Kanske just i detta nu men jag har människor omkring mig som bryr sig och vil mitt bästa. Men just nu skulle jag behöva dig! Jag skulle behöva få ligga i dina armar! Där känner jag mig säker och som att ingenting ont i världen skulle kunna hända mig. Livet är bra komplicerat och inte jag gör saker och ting inte direkt lättare.

Jag känner mig nästan som en ballong som håller på att spricka. Jag har samlat så mycket luft i mina lungor att jag snart inte kan hålla det kvar inom mig. Mina tankar håller på att bubbla över och jag är rädd för mig själv och hur allt kommer att gå. Jag vill men innerst inne är jag rädd för förändingen och att den skall sära på oss. Jag älskar utmaningar men är otroligt rädd för förändring, speciellt när man mådde bra i nuet/igår.

Vad skulle jag göra utan dig, min själsfrände. Livet vore inte detsamma utan dig och jag känner hur luften trycks ur mig likt en ballong tappar sin och faller ihop till bara ett litet skrumpnat skal. Att kärleken kan få en att känna sådana känslor, sådan ångest, sådan glädje, sådan rädsla och sådan trygghet. Det är en berg-o-dalbana utan dess like.

Utan dig skulle jag inte fungera.